Vargjakt

Det äldsta nedskrivna som finns angående varg är en kungörelse från 1775 om samling vid Stora Söderby inför en skallgångsjakt.

KUNGJÖRELSE

Till ödmjukaste följe ankommit höggunstigt Remissorial orde, tecknadt å Landt-jägaren Bokmans raport kommer om måndag, som är d:29 dennes, Skall efter odjur i Semmninghundra härad att anställas, hwarwid en man från hwart matlag och hwarannan Sätesgårdstorpare från denna Församling, till undgående af laga plikt, sig inställa bör, försed med gevär, som lag stadgar och 3 ne dagars matsäck förutan hwad på bårt- och hemwägen kan behöfwas. Samlingplatsen blir i Stora Söderby och Lunda Sokn om måndag klockan 10 förmiddagen, hwaräst Fjärdingsmännen sig ofelbart inställa skola.

Samlingspunkten var väl given, då det på Mellangården i Stora Söderby fanns en s.k. vargbod gemensam för Seminghundra Härad. I den förvarades fångstredskap.

Enligt Gunda Ericsons anteckningar om "Händelser i Lunda för länge sedan" skulle den sista vargen i Lunda blivit skjuten av Anders Persson, torpare vid Mosstorp år 1869 eller 1870. Han sköt då en ungfull varghona på Trosta skog. Vargen hade 7 ungar i sig. Persson fick 40 kr. i skottpengar. Samma varg hade farfar till Hulda Olsson i Sköndal mött en dag när han skulle gå från Sättralund.De möttes på en jordbro men vargen gick inte till anfall. Det skedde samma år som den nya vägen i Odenslundsbacken byggdes.

I "Handbok för skandinaviens jägare" skriven i mitten av 1800 talet beskrivs hur man jagade varg. Förutom att lägga ut ett åtel och vänta med geväret i ett gömställe så kunde man förgifta vargarna.

Bland andra medel för vargars och andra rofdjurs dödande begagnades förr äfven knallsilfver eller knallqvicksilfver. Man uttog nemligen mergen ur något köttigt ben af ett nyslagtadt får eller en kalf och införde i dess ställe en liten qvantitet af nyssnämnda farliga ämne, dock med möjligaste försigtighet. Derefter utlades benet i någon trakt af skogen, der man viste,att djuren plägade hafva sitt tillhåll. Då nu djuret började gnaga på benet, exploderade knallpulvret, hvarvid djuret på detta sätt dödades.

Ett lite mindre farligt gift var stryknin. 2/3 gram räckte för en varg och 1/2 gram för en räv. Giftet stoppades lämpligen i ett litet bete som en strömming så vargen svalde det helt.

Fordom skötos i mellersta Sverige en mängd vargar på luderplatser genom skallgång. Dessa inrättades på det sätt, att i barrskogen uthöggos en bred gata kring en oval vid pass en half mils längd och en qvart mils bredd eller mer. På senhösten, men innan snö fallit, lades på något passande ställe närmast ena ändan af ovalen (i ena focus) flere eller färre åtlar af gamla hästar eller dylikt under högar af barrriset på gatan lades jagtlapparne (fyrkantiga, målade linnedukar) hängande vid ett snöre. Vid den luderplatsen motsatta ändan af ovalen gömdes vargnäten och der framför byggdes skjutskärmar för skyttarne. Då nu snö fallit, undersöktes gatan af jagtbetjeningen. Alla vargspår, så väl ingående som utgående, räknades. När nu ett tillräckligt antal vargar befunnos vara inne, hängdes jagtlapparne upp kring platsen längs gatan, och skallfolk uppbådades. De sålunda af åteln ditlockade och af jagtdukarne inspärrade vargarne drefvos nu mot skyttarne; de, som undgingo dessa, fastnade i jagtnäten och dödades der. En mängd harar voro oftast inneslutna, men sällan någon räf.